onsdag, december 29, 2010

onsdag, december 22, 2010

Tips: la musique française

Då och då snöar jag lite lätt in på Fransk musik. Förstår inte alltför mycket då gymnasietidens franskalektioner bestod av allt annat än franskastudier. Men jag tycker Franskan är fantastiskt vackert.  Bör och ska fasen i mig ta upp det språket igen. Hur ska jag annars kunna bo i Paris och studera konstvetenskap, om jag inte förstår vad de säger? Det duger ju inte!

Hursom, här till ert förfogande är tre av mina mest spelade franska låtar:
Den första känner nog nittoprocent av den kvinnliga befolkningen till då den var med i det sista avsnittet av SATC- La belle et le bad boy . (ja, jag insåg just hur fruktansvärt klyschigt detta inlägg blev)
Jag tror även att många känner igen denna J'En ai marre, och av samma sångerska: La candida

À cœur vaillant rien d’impossible.
Salut!


(Ingenting är omöjligt för ett villigt hjärta)





lördag, december 18, 2010

Broarna i Madison County 'En del söker hela livet efter det här, andra tror inte ens att det finns'

Jag kom just på mig själv med att sitta och böla som att det inte finns någon morgondag till Broarna i Madison County, igen.  Jag minns att jag när jag var yngre tittade med fascination på kvinnor som satt med en näsduk hopkurade och förtvivlade framför Pearl Harbour eller Kärleksbrev. Jag undrade om de inte hade fått pm:et att rollkaraktärerna är påhittade..?

Om jag tänker efter började jag med detta kvinnliga fenomen relativt sent. Ja, i varje fall om man jämför med min syster som skrämde mig till att tro att någon hade dött varje gång hon hade tittat på Titanic. För mig kickade detta gråtande igång någonstans i mitten av mina tonår om jag inte minns fel. Alltså i samband med min första kärlek och förmodligen även ungefär samtidigt som de riktigt kvinnliga hormonerna hade gjort sig bofasta med villa, volvo, vovve och börjat mysa till det rejält i kroppen och knoppen mig.. Innan det lipade jag bara till Air bud eller Micke och Molle. Vilket självklart är en helt annan sak.

Jag vet inte vilket som är värst egentligen. Men det är väl bra att veta att man har känslor som fungerar som de ska. Eller i alla fall fungerar.