“Maybe some women aren't meant to be tamed. Maybe they just need to run free til they find someone just as wild to run with them.”

Jag är just nu i början av mina tjugoår, twenty something, som de skulle ha sagt i Sex and the city. Det innebär att jag inte var särskilt gammal när SATC gick ordinarie på tv. Men jag följde det. Om jag inte minns fel var det i andra säsongen som jag hoppade in, och i mina tidiga ungdomsår blev fast. Min två år äldre syster likaså. Lyriska som två Engelskmän när det var fotboll på tv...  Boxen hade jag långt innan de flesta kunde stava till Sex and the city, och samma originalbox står här än idag. Vissa skivor har hack och ett av mina favoritavsnitt har jag inte kunnat se på ett bra tag. Men jag älskar den. Det är den finaste julklapp jag någonsin fått.

Jag är en sån person för vem serien ligger mig varmast om hjärtat. Jag var skeptisk till filmidén när jag fick höra om det. Det tog nästan emot att gå och se filmen (men bara nästan det är ju trots allt sex and the city... ) Efter att ha sett filmen tyckte jag inte heller att den var en större hit och ansåg att jag hade fått min poäng bevisad. En poäng  jag trots allt inte ville ha rätt i. Hela charmen med showen är ju deras små snack och analyser på fiket och strosande på New Yorks gator. Helt plötsligt såg inte ens Carries lägenhet likadan ut och de var i Mexico. Mycket omtumlande, skulle man kunna beskriva det som (läs med den där nypan salt..)

 Jag kände nästan ren irritation när jag fick höra om en andra film. Jag förstod självklart att film nummer ett var en rejäl kassako, men vissa kossor ska vara heliga, se och lär av Indierna säger jag där! Film nummer 2 visade sig sen vara bättre än ettan. Men fortfarande way to glamourous. I mitt huvud lever Carrie, Samantha, Charlotte och Miranda vidare på ett helt annat sätt än hur filmerna påstår. Allt är fortfarande orört efter den sista scenen när Carrie går nerför gatan och vi äntligen får veta vad Mr.Big faktiskt heter. Inget slår det. Jag kan tänka mig att jag känner på snudd lika starkt för detta som en manlig vän till mig uttryckte igårkväll när Peter Forsberg gick ut med att han slutar med hockey...

Stort grattis till dig som eventuellt orkat dig igenom denna rappakalja, då kanske du har en åsikt att dela med dig av,  alltid kul att höra vad ni andra säger om det. Så varför skrev jag nu en uppsats om detta såhär på tisdagsmorgonen? Jo jag känner (uppenbarligen) väldigt starkt för denna serie, och senare idag ska jag eventuellt ta det stora steget att ge filmerna en tredje chans.. Och missförstå mig rätt; självfallet kan jag inte tycka illa om filmerna rätt igenom. Det är ju som sagt fortfarande SATC.

Jag avslutar med vad som för mig alltid kommer vara det sista som sägs av Carrie:

"Den mest spännande, utmanande och viktigaste relationen du har i ditt liv är den du har med dig själv. Och kan du finna någon som älskar dig på samma sätt som du älskar dig själv, ja då är det bara fantastiskt".